Grekisk tragedi: egenskaper, ursprung och författare

Vad är den grekiska tragedin?

Grekisk tragedi är en dramatisk genre som skapats i antika Grekland, vars berättelser kretsar kring dödsdömmen undertecknade av gudarna. I denna mening föddes det från den klassiska mytologins hand.

Enligt Aristoteles Poetics bygger den grekiska tragedin på två principer för dramatisk konst: mimesis och catharsis. Mimesis hänvisar till imitation av naturen, i detta fall, imitationen av en ädel handling. Catharsis hänvisar till en personlig rening.

särdrag

Forntida masker för representation av den grekiska tragedin.

Bland de huvudsakliga kännetecknen för den grekiska tragedin kan vi betrakta de som hänvisar till dess funktion, struktur, karaktärer och teman.

Dramatisk funktion

Den grekiska tragedin försöker flytta rädsla och medkänsla, grundläggande element för att uppnå katarsis. Därför innebär resultatet alltid hjältens fall.

ämnen

Det centrala temat för den grekiska tragedin är ödet öde, vars tillkännagivande väcker konflikten i karaktärerna.

tecken

• Individuella personligheter: vanligtvis är de personligheter som tycker om socialt erkännande och därför är de upphöjda som modeller: hjältar, adelsmän eller demigoder. Kor: lycka till kollektiv karaktär som fungerar som dirigent och sanktionör av historien med låtar. Det uttrycker vanligtvis poetens synpunkt.

Extern struktur

När vi talar om extern struktur hänvisar vi till hur diskursen organiseras och presenteras för läsaren eller åskådaren, det vill säga det är det synliga ställningen. I allmänhet har den grekiska tragedin följande struktur:

• Prolog: Förklarar bakgrunden till argumentet. Parodos: det är ingången till kören som börjar utvecklingen av handlingen. Avsnitt: var och en av de dramatiska passagerna där dialogerna äger rum. Vi är: det hänvisar ordentligt till sångerna i kören, avsedda att vägleda återspegling av publiken, antingen genom att sanktionera handlingarna eller genom att förklara författarens moraliska, politiska, filosofiska eller religiösa principer. Exodus: hänvisar till avslutandet av konflikten, där fullföljandet av straffen eller straffet äger rum. I detta intervenerar kören med en sista låt.

Intern struktur

Den inre strukturen hänvisar till ordningen i vilken berättelsen är tänkt i berättelsen och som ger den dramatiska spänningar. Som är typiskt för det klassiska berättelsebegreppet har tragedi en början, en knut och ett slut.

• Start: presentation av situationen. Knut: klimathändelser. Utfall, uppdelat i två delar: vredskap, som är hjältens fall från nåd, och anagnorisis, det ögonblick då karaktären blir medveten om sitt öde genom reflektion.

Social funktion

Grekisk tragedi spelade en viktig roll i antiken: å ena sidan representerande tidens främsta problem; å andra sidan, utbilda människorna i de värden som styrde samhället. Med andra ord, främja ordning och fullgörandet av skyldigheten.

Mode för representation

I forntida grekiska tider var funktionerna i representation annorlunda än dagens. Låt oss se.

• Arbetena utfördes på en anfiteatro.Para den som design mekaniska anordningar användes som periaktoi eller roterande prisma; den eccyclema , tur Dolly och mechané en blockmekanism för att mata in de dioses.Todos skådespelarna var hombres.El garderob bestod av chiton eller lång tunika; kort kappa med ljusa färger; solskor som kallas coturno och oncos , en huvudbonad för huvudpersonen att bära. Karaktärerna tilldelades färgglada, stora och uttrycksfulla masker, vilket tillåter en skådespelare att representera flera karaktärer.

Du kanske också är intresserad av:

• Catharsis tragedi.

källa

Tragedin tros ha sitt ursprung i 600-talet f.Kr. Det kan ha varit relaterat till slaktritualer för jordbruk och jakt, där ett djur, vanligtvis en get, slaktades.

Faktum är att det etymologiska ursprunget till ordet tragedi, lånat från det latinska tragoedia , verkar vara resultatet av två grekiska termer: tragor , som betyder 'get' och ádein , som betyder 'att sjunga'. Därifrån skulle dess användning komma som en sång eller heroiskt drama.

Man tror också att tragedin kan ha att göra med dithyrambo, en typ av poetisk komposition som framfördes vid fester till ära för guden Dionysus.

Författare och verk

De viktigaste kända företrädarna för den grekiska tragedin var Aeschylus, Sophocles och Euripides.

Aeschylus (ca. 525 - ca. 455 f.Kr.)

Aeschylus anses vara den första stora grekiska dramatiker. Han deltog i grekernas seger mot perserna, för vilket hans arbete perserna snabbt fick honom berömmelse. Han skrev nästan hundra tragedier, men bara ett fåtal har överlevt. Bland dem kan vi räkna:

• Perserna Klagarna De sju mot Theben Orestíada- trilogin: Agamemnon ; Coephora och euménides Prometheus kedjade

Sophocles (496 - 406 f.Kr.)

Sophocles fick beröm efter att ha vunnit som dramatiker mot sin föregångare, Aeschylus. Han var en produktiv författare och förtjänade många utmärkelser och erkännanden, en nära vän till Pericles. Idag återstår bara sju titlar från hans arbete. nämligen:

• Antigone Oedipus Rex Electra Oedipus i Colono Áyax Las traquinias Filoctetes

Euripides (ca. 484 - 406 f.Kr.)

Euripides slutför triaden av de stora dramatikerna i Klassiska Grekland. Till skillnad från sina föregångare fokuserade han inte alltid på mytiska figurer utan gav istället upphov till ordentligt mänskliga drama. Bland hans verk kan vi hänvisa till följande:

• Medea Las Troyanas Andrómaca Orestes Las Bacantes

Se även:

• Grekisk litteratur grekisk mytologi