Betydelse av medeltida filosofi (vad är det, begrepp och definition)

Vad är medeltida filosofi:

Medeltida filosofi är hela uppsättningen av strömmar av tankar och filosofiska avhandlingar som utvecklats från Romerrikets fall (530 e.Kr.) till renässansen (århundradet XV och XVI).

Den främsta sökningen efter medeltida filosofi var sammanhållningen av tron ​​som ärvts från klassisk filosofi med kristendomens dogmer, även om det också fanns mycket viktiga bidrag från judiska och islamiska övertygelser.

Ämnen i medeltida filosofi

När man försökte förena olika religiösa övertygelser med filosofi var det naturligt att försöka hitta svar på frågor som Guds natur, förhållandet mellan tro och förnuft, liksom förenligheten mellan fri vilja och gudomlighetens allvetenhet, mellan andra ämnen, till exempel kausalitet och kunskapsgränser.

För medeltida filosofi var det emellertid svårt att förena frågor som inkarnationen eller treenighetens natur, som ligger till grund för kristen teologi.

Problemet med universella

I medeltida filosofi ärvdes en aristotelisk vision av universalsproblemet genom att föreslå att universals (det abstrakta, idévärlden) existerar, men inte separeras från det specifika (det konkreta, saker, individer), vad som också var känt som "måttlig realism".

Under den skolastiska perioden återgick emellertid lösningen av detta problem med nominalism, som påstod att universals helt enkelt inte fanns.

Existens av Gud

Det mesta av medeltida filosofi ägnades åt att demonstrera existensen av Gud som en högsta varelse, enhet eller sanning. För att göra detta användes heliga texter, aristotelisk logik och ontologiska argument som de viktigaste metoderna för att hitta svar.

Aristotelisk logik

Eftersom Aristoteles var försvarare av logik som en metod för att närma sig vetenskaperna och filosofin, var det mycket naturligt för medeltida filosofer att posera klassisk Aristotelisk logik som ett legitimt sätt att svara på de bekymmer som eraen väckte.

Enligt denna metod tillät att lära vissa uppsättningar av syllogism att ansluta ett ämne och ett objekt korrekt, därför skulle det vara ett användbart verktyg för att generera kunskap.

Egenskaper för medeltida filosofi

Medeltida filosofi präglades starkt av tillvägagångssätt av gudomlig ordning. Bibeln blev då den primära källan till svar på dessa problem. Emellertid spelade de heliga böckerna om islam och judendom också en väsentlig roll i tolkningen av religiösa frågor.

Mer än genereringen av ny kunskap var medeltida filosofi ansvarig för att rädda, tolka och tillämpa klassiska filosofiska tillvägagångssätt. Uppkomsten av neoplatonism, som utgör existensen av den ena eller gud över alla saker, och införandet av aristotelisk logik i de då framväxande universiteten, står för detta.

Stadier av medeltida filosofi

Det finns två stora perioder av medeltida filosofi: patristisk och skolastisk.

Patristik

Det motsvarar det primära stadiet där filosofin artikuleras med religiös dogma, främst kristen. En av de mest framstående representanterna för denna period var Saint Augustine, som utvecklade en ström som idag kallas Neoplatonism, och som kan sammanfattas som omtolkningen av Platons verk ur ett kristet perspektiv.

stik

I detta skede, som sträcker sig från det elfte till det sextonde århundradet, försöks förklara kristen uppenbarelse genom förnuft. Det uppstår som en följd av skapandet av de första universiteten och behovet av att tillämpa den aristoteliska vetenskapliga metoden för att svara på religiösa eller övernaturliga metoder.

Saint Thomas Aquinas var en av huvudeksponenterna för den skolastiska scenen när han införde aristotelisk logik i kristen tanke.

Medeltida filosofi och judendom

Judendomen handlade också om att svara på grundläggande frågor mot bakgrund av filosofi.

På det sättet tog Maimonides hand om att integrera Aristoteles logik för att visa att det inte finns något sådant som en åtskillnad mellan tro och förnuft, eftersom tro har ett gudomligt ursprung och förnuftet är baserat på mänsklig kunskap, som tur härrör från Gud.

Medeltida filosofi och islam

I islam användes både Neoplatonism och Aristoteles tankar för att svara på religionens oro. Arabernas och berberbefolkningens ankomst till den iberiska halvön bidrog till att berika medeltida filosofi tack vare översättningarna av deras verk till latin och hebreiska. Al-Kindi och Averroes var några av de väsentliga tänkarna i medeltida islamisk filosofi.

Huvudförfattare av medeltida filosofi

Dessa är några av filosoferna vars bidrag hjälpte till att berika den medeltida arvet.

Anselm of Canterbury (1033-1109)

Han var en av filosoferna närmast Neoplatonism. Han betraktade filosofi som en hjälpfilial för att förstå tro snarare än ett kunskapsområde i sig. Och tro var därför den enda möjliga sanningen och förnuft var underordnad den.

Vidare krediteras Anselm från Canterbury med att skapa det "ontologiska argumentet", som poserar Guds existens som "den som inget större kan tänka på." Om Gud finns på det mentala planet finns han också i verkligheten.

Thomas Aquinas (1225-1274)

Genom att bryta med den augustinska traditionen (och mycket kännetecknande för medeltida filosofi i allmänhet) att införa tro på förnuft, ansåg Thomas Aquinas att tro och förnuft utgör två olika kunskapsområden. Men det lämnar utrymme för ett gemensamt utrymme där tro och förnuft hänger ihop.

William av Ockham (1285-1349)

Det gick ett steg längre än sina föregångare och försvarade inte bara existensen av filosofi och teologi som två oberoende områden, utan också genom att koppla från dem. För William av Ockham är förnuftet en människas förmåga, medan tro tillhör området gudomliga uppenbarelser, så att de inte bara är separata utan motsatta.

Fungerar medeltida filosofi

Detta är några av de mest framstående texterna i medeltida filosofi, eftersom de försökte svara på de största frågorna från denna period, särskilt de av religiös karaktär:

Proslogion (1078)

Skriven av Anselmo de Canterbury höjer det Guds existens genom det ontologiska argumentet. Det är en sammanfattning av Monologion , hans föregångare, där han försökte demonstrera Guds existens genom förnuft.

Guide of the Perplexed (1190)

Det skrevs av Maimonides, som hävdar att det inte finns något som skiljer mellan tro och förnuft, eftersom de båda kommer från samma källa: Gud. Även om det skrevs på arabiska gjorde dess översättningar verket snabbt känt i Europa och blev ett inflytande för filosofer som Thomas Aquinas.

Teologisk summa (1274)

Det är ett av de viktigaste teologiverken och påverkade utvecklingen av medeltida filosofi. Där besvarar Thomas Aquinas olika frågor grupperade i kategorier: Gud, den mänskliga handlingen, teologiska dygder, inkarnation av Kristus, sakramenter. Verket innehåller andra frågor som besvaras av hans lärjungar, eftersom författaren dog innan han avslutade sitt arbete.